Händelsen i Hälsingborg, för snart två veckor sedan, sänkte mig rejält. Det blev ett omtumlande antiklimax efter en bra helg i Smedjebacken. Vårt träningsläger där gav precis det vi ville.

Resan hem, med den allsvenska premiären på sportradion, blev en brutal omskakning. Fotboll är inte bara positivt.

Jag tänker inte diskutera eller spekulera om huliganismen och det meningslösa våldet. Många har de senaste veckorna vädrat sina åsikter i media. Vissa väl insatta i frågan. Men alltför många har salufört sina åsikter utan någon som helst kännedom om fotbollsvärlden.

Fotbollen är viktig för mig. Jag bryr mig. Jag har åsikter. Och jag vill påverka, i det lilla i mitt fall, fotbollen till det bättre. Jag vill värna om den positiva kraft som finns i min älskade sport. För här, i vår klubb, på våra slitna planer, finns fotbollens vardag. För flertalet. Som spagetti och köttfärssås på köksbordet är sorterandet av västar det vardagliga. Allsvenskan och Marulk på Hamnkrogen i Sandhamn är exklusiva, spännande undantag som faktiskt bara engagerar ett fåtal. Vi som pumpar bollar eller spelar korpmatcher eller följer våra barn till träningarna, vi är så otroligt många fler än de som sprider hat på allsvenska matcher. Vetskapen om det faktumet har lotsat mig de senaste veckorna.

Och det lotsade mig, igår kväll, till Boovallen. Det var kallt att stå utomhus i två timmar. Men som klyschan lyder, spelet värmde. Och resultatet. Våra Damjuniorer hade lånat in 5 av mina tjejer. De visade klass och de visade mod mot de 2 och 3 år äldre motståndarna. Gud vad stolt jag var.

Våldet kommer aldrig segra. Kärleken är alltid störst. Och nu är säsongen igång. På riktigt.