En hemmamatch med
City på Tunavallen såg alltid likadan ut för en femåring
1967.
Mamma och jag tog femmans buss till Nyfors. Steg av vid
Nyforsskolan. Sneddade över Järntorget mot Royalbiografen. Att
spana på bilderna där tillhörde ritualen.
Sen svängde vi in
på Nyforsgatan. Från Järntorget till Tunavallen, det är precis
hela Nyforsgatan. Den var oändligt lång för mig. Då.

Och den var
spännande. En helt annan värld än Fröslunda. Gamla slitna hus.
Slitna människor. Det var spännande och levande. Den enda moderna
byggnaden var där systembolaget låg. Men det var stängt när vi
gick förbi, på lördagseftermiddagen.

Den förväntan som
ligger i luften vid en fotbollsarena är magisk. Jag känner
fortfarande av den oavsett nivå och antal åskådare. Och när jag
var fem år var den känslan väldigt fysisk. Den grep tag så hårt
att det nästan blev otäckt. Men samtidigt så skönt.

Så när vi gick
över gatan mot Tunavallen hoppade femåringen som guttaperkaboll av
iver. Att gå genom grindarna med morsan var dock inte alls lika
roligt som med farsan. Jag var så stolt över min pappas frikort.
Han hade fri entré till alla fotbollsmatcher i Sörmland. Tufft.

Väl inne på Vallen
tog vi våra platser direkt. På sittplatsläktaren satt City’s
Damklubb. Rakt ovanför spelargången. Min självpåtagna uppgift var
att spana ner i spelargången och meddela ”tanterna” när
spelarna var på gång. Jag tog min uppgift på stort allvar.

Efter inmarsch och
matchstart blev det lite trist. En femåring orkar bara följa en
match i korta stunder. Men morsans kompisar såg ganska snabbt att
jag började ha tråkigt. Så efter en kvart så var det alltid någon
som stack åt mig en tioöring. ”Gå och köp några kolor”
Ibland kunde det till och med bli en tjugofemöring.

Som ett skott sprang
jag till kiosken. Väl framme visste jag vad som skulle ske.

”Ojoj,
storfrämmande. Bergas lilla lintott” Kioskägaren, som alla andra,
kände farsan. Så en eller två extrakolor bjöds det alltid på.

Därefter vandrade
jag över till ståplats. Gick längs hela långsidan till den bortre
kurvan. Där stod farsan. Jag hade väl inte ägnat mig så mycket åt
matchen. Visste väl kanske inte riktigt vad det stod. Men det syntes
direkt på farsan. Det syntes iallafall om det gick dåligt. Då såg
han lite bistert sammanbiten ut.

I halvtid gick
farsan och jag och tog varsin kokt med bröd.

I andra halvlek hade
jag troligtvis hittat någon grabb i samma ålder som jag kunde leka
med. Ibland gick vi bort till rinken och klättrade. Eller så gick
vi under ståplatsläktaren och letade tappade saker.

Så plötsligt var
matchen slut. Jag letade upp farsan.

Det tog alltid en
evighet innan vi kom iväg. Farsan skulle snacka med den och den och
den. Men jag var van.

Han satte mig på
pakethållaren. Och började gå. Japp gå. För han hade garanterat
träffat en polare som ville snacka. Sista biten cyklade vi.

Kan man annat än
älska fotboll och City efter en sådan uppväxt.

Gårdagens match
mellan IFK Aspudden-Tellus och Eskilstuna City var inte kul.
Resultatet 0-4 var inte heller kul. Men ändå bra. Eller???

Vilket dilemma när
laget närmast hjärtat möter laget som tar upp halva min vakna tid
(minst).

Sedan vi slog ihop
mitt Tellus med IFK Aspudden, för drygt tre år sedan, har jag varit
styrelseledamot. Ett uppdrag som jag verkligen älskar. Så jag hejar
på vårt Herrlag. Jag gläds åt vinsterna.

Det blev, igår, som
en match mellan hjärtat och hjärnan. Jag hade tänkt att ta på mig
mina ledarkläder och toppa med en City-halsduk. Eller båda lagens
halsdukar. Men det slutade med att jag gick dit helt neutralt klädd.

City var inte bra i
första halvlek. Men tog ändå ledningen på ett trist självmål.

I andra halvlek
justerade City sitt mittfältsspel och tog tag i matchen. Inte att de
dominerade. Men de hade en viss kontroll över skeendet.

Att City stänkte in
3 mål i andra speglade inte alls matchbilden. De hade flyt. Mycket
flyt.

Oavgjort hade varit
rättvist. Och det låter konstigt att säga när slutresultatet blev
0-4. Men sett till hela matchen så.

Men fotboll är ju
ingen bedömningssport. Det är målen och bara målen som räknas.

Och i min interna
match vann hjärtat. Det kändes riktigt skönt med en Cityvinst. Och
nu väntar en seriefinal mot Sleipner nästa helg. Och då ska
segertåget fortsätta med den sjunde raka vinsten.

Men den matchen
missar jag. VM i Kanada går före denna gång.